Jag var från början inte helt övertygad om att Michael ­Nyqvist skulle vara rätt som journalisten Mikael Blomkvist och Noomi ­Rapace som datahackern Lisbeth Salander. Men jag ger mig. De är perfekta. Han med sitt lite skrovligt varma yttre parat med en inre kall beslutsamhet. Hon med sin iskalla utstrålning, förstärkt av svart läder, nitar och kajal, men med vreden glödande intakt innan­för skalet. Även resten av ensemblen är mitt i prick. Män som hatar kvinnor lämnar ganska snart Stockholm och ­Söder för landet och överklassens majestätiskt isolerade herresäten i stelnad vinterskrud. Fotot är genomgående kylslaget i kalla blåtoner. ­Inomhus dominerar mahognymöbler, boaserade väggar och Josef Frank-mönster. Mikael Blomkvist har kallats till familjen Vanger av dess nestor Henrik Vanger, spelad av den alltid lika distingerade Sven-Bertil Taube, för att en gång för alla reda ut det oförklarliga försvinnandet av hans brorsdotter Harriet 30 år tidigare under en familjesammankomst. Blomkvist kommer en bit på väg genom att gräva i familjearkiven men utan Lisbeth Salanders datakunskaper skulle han ha stått sig slätt. I boken är hon närmast en superhjälte, här får hon ändå lite mer mänskliga drag. Det ovanliga med dem är ju att de utgör ett par och ändå inte och den spänningen hålls vid liv filmen igenom. Tack och lov har de inga familjeband, inga gnälliga fruar eller män som hindrar dem, utan kan koncentrera sig helt på uppgiften. Det är en väldigt spännande och hemskt otäck historia som rullas upp – inte alltid helt trovärdig – men det behöver ju inte en bra thriller vara, om vad som döljer sig i överklassens undre regioner. Lisbeth Salander har dessutom en egen agenda, sin förmyndare, att göra upp med. Boken är full av hemska tortyrscener och det är filmen också även om man hejdar sig i tid. Sista halvtimmen tappar fart när alla trådar ska redas ut, men det kan behövas lite lättnad efter att man suttit och spänt sig i bänken i två timmar. Filmbolaget Yellow Bird står även bakom massproduktionen av Kurt Wallander och Irene Huss-filmerna för en internationell tv-marknad. De två följande delarna i Millenniumsviten Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes görs direkt för tv. Man önskar verkligen att bolaget sätter punkt där och inte gör paret Blomkvist-Salander till ett nytt varumärke./Jeanette Gentele