De flesta av Ritchies filmer har ett liknande tema – Englands undre värld – och befolkas av cockneytuggande gangsters som befinner sig långt ner i hierarkin. Något som faktiskt var skoj i Snatch och Lock stock and two smoking barrels, men katastrofalt i RocknRolla.

 

Vissa formler återkommer: först och främst att bryta mot den gyllene regeln show don’t tell – Ritchie låter ofta någon, på cockney, förklara vad som kommer att hända tills vi är helt ointresserade av handlingen. Visuellt skildrar han gärna slagsmål genom att frysa bilden, och sedan spela upp dem ömsom långsamt, ömsom snabbt. Detta formmässiga drag – ursprungligen lånat från asiatiska regissörer med mycket mer talang än Ritchie någonsin kommer att besitta – är dåligt använt enormt irriterande, dessutom är Ritchie barnsligt förtjust i det.

I sin alldeles egna version av Sherlock Holmes lyckas Ritchie redan tre minuter in kombinera de båda senare misstagen i samma scen, och fortsätter med det filmen igenom. Med det sagt har i alla fall miljöombytet gjort regissören något gott. 1800-talets London – hur datortillverkat det än känns – är en rolig kuliss och intrigen mer pojkäventyr än gangsterdrama. Det är hemliga ordnar, femmes fatales, knytnävsslagsmål och svart magi till uptempo-musik. Holmes i Robert Downey Jr:s skepnad är mer Shane McGowan än pipsugande fåtöljdetektiv – han super hårt, boxas och är tyngd av sin förmåga att dra stora slutsatser av små detaljer (något Ritchie mjölkar alldeles för många gånger). Dessutom gjuts lite mörker i hans relation till Dr Watson (en blek Jude Law), skildrad som ett beroendeförhållande.

Ett hyggligt äventyr – om man står ut med Ritchies formlekar och hänger av sig alla ortodoxa föreställningar om Sherlock Holmes i farstun. /Hynek Pallas